1871-1935 Granville attended the Berkeley School for the Deaf (later the California School for the Deaf) from 1879 to 1890 where his artistic talents were recognized and encouraged. There his teacher Theophilus d'Estrella taught him painting, drawing and pantomime. When he graduated from CSD, Redmond enrolled at another CSD: the California School of Design in San Francisco, where he worked for three years with teachers such as Arthur Matthews and Amedee Joullion. He famously won the W. E. Brown Medal of Excellence. He associated with many other artists, including Gottardo Piazzoni and Giuseppe Cadenasso. Piazzoni learned American Sign Language and he and Redmond were lifelong friends. They lived together in Parkfield, California, and Tiburon. 1893 saw Redmond win a scholarship from California School of the Deaf and from the School of Design, which made it possible for him to study in Paris at the Academie Julian under teachers Jean-Paul Laurens and Benjamin Constant. At the Academie Julian, he roomed with sculptor Douglas Tilden, famous deaf sculptor and another graduate of the California School for the Deaf. In 1895 in Paris his painting Matin d'Hiver, was accepted for the Paris Salon.  Related Paintings of Granville Redmond :. | Flowers Under the Oaks | California Oaks | Trees by a Meadow Stream | Flowers Under the Oaks | Sailboats on calm seas |
Related Artists:
Frank Dumond
Landscapes, flowers, fishing scenes and portraits painter , Illustrator American , 1865-1951 was an American impressionist painter born in Rochester, New York whose students included Norman Rockwell, Georgia O'Keefe, and Frank Mason. DuMond was a member of the Lyme Art Colony in Old Lyme,
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
CERUTI, Giacomo
Italian Painter, 1698-1767 Italian painter. He was one of a group of artists working in Bergamo and Brescia who observed reality with an unusual freshness and directness. He painted religious subjects and portraits but was most distinguished as a painter of genre and low-life scenes. These included many pictures of beggars and vagabonds ( pitocchi), hence his nickname 'il Pitocchetto'. He married in Milan in 1717 but settled in Brescia in 1721. In 1723 he received a horse in payment for three altarpieces and four frescoes for the parish church of Rino di Sonico; they were mediocre works executed in an unadventurous blend of Lombard and Venetian traditions derived from contemporary Venetian painters working in Brescia. Ceruti's early portraits and genre scenes are less conventional and more intensely felt; in 1724 he signed and dated the strikingly naturalistic portrait of Giovanni Maria Fenaroli